Intervju: Pins

  • elinhaggberg
  • Aug 30, 2016
IMG_6459-e1440161987580

Foto: Elin Häggberg

Den här artikeln publicerades 2015-08-23 på musikbloggen Equalizer som lades ned 5 oktober 2015.

Manchesterbandet PINS har varit på turné under större delen av våren och sommaren. En av spelningarna var på Stay out west, på Pustervik i Göteborg. De har precis släppt sitt andra album, Wild Nights, och tillsammans med Equalizer slog de sig ned för att prata om turnélivet, recensioner och hur bandet startades.

Fredagkväll på Pustervik under Way out west. Det är fullpackat och kön utanför ringlar sig längs med hela husväggen och runt hörnet. Många kommer bli besvikna över att inte komma in ikväll, som så ofta med gigs på Stay out west (kvällsdelen av festivalen som håller till på en del klubbar i stan). Vissa av dem kanske står där med förhoppningen att hinna komma in innan PINS går upp på scen.

Bandet startade 2011 i Manchester av sångaren och gitarristen Faith Holgate som slog sig ihop med basisten Anna Donigan. Det fanns få band med enbart kvinnliga medlemmar i Manchester på den tiden och därför kände de att det vore spännande att hitta fler kvinnliga musiker. Det blev gitarristen Lois McDonald och trummisen Sophie Galpin.

Att spela i ett band med enbart kvinnliga musiker var en av anledningarna till varför Lois McDonald kände sig peppad på att gå med i bandet, berättar hon när jag träffar henne och Faith Holgate på VIP-området på dagen innan deras spelning på Stay out west.

– Jag gillade idén! Att göra musik med andra kvinnor och inte bara med killar. Jag ville se hur det var och om det skulle vara någon skillnad, säger Lois.

Jag frågar om det finns någon skillnad och hon säger att det finns en annan typ av gemenskap utifrån att alla är där på samma villkor med samma fokus på att skapa musik. Att ingen försöker ta mer plats i gruppen på bekostnad av någon annan. Faith håller med och fyller i:

– Jag har spelat med många killar innan det här bandet och de ville alltid vara frontfigur och äga bandet och säga åt dig vad du skulle spela. De ville att du bara skulle stå där. Det intresserade mig inte över huvud taget.

Foto: Olof Ringmar

Foto: Olof Ringmar

Kathleen Hanna en inspiration
När vi träffas på den lilla avskilda halvön där VIP/press-området är under festivalen skiner solen och Faith och Lois sippar på varsin cider. De har, precis som jag, precis varit och sett en spelning med The Julie Ruin. Jag frågar dem vad de har för relation till Kathleen Hanna och riot grrrl-rörelsen.

– Hon är bara så otroligt inspirerande och en av de få kvinnor i musik som jag kommer ihåg från min uppväxt som fick mig att tänka: det där är riktigt coolt! säger Lois.

Faith förklarar att hon inte har lyssnat så mycket på just The Julie Ruin men att Kathleen Hanna betytt mycket för hennes relation till musik:

– Du vet den där stunden när du är tonåring och upptäcker ”riktig” musik, alltså inte bara det som går på radio. När du började byta kassettband och skivor med dina vänner – Bikini Kill var det första bandet som jag började gilla då och det håller i sig än idag.

De tycker också att riot grrrl-rörelsen fortfarande har relevans i dagens musikvärld, eftersom den fortfarande är rätt sexistisk.

– Jag vill egentligen inte vara för negativ kring detta för mycket har ändå hänt. Som till exempel den här festivalen som har många kvinnliga artister. Det är bra att fokusera på det positiva. Men det är fortfarande en mansdominerad värld, säger Faith.

Vegetarisk mat och bekvämligheter på turné
Spelningen på Stay out west i Göteborg är bara en i raden av konserter för PINS som varit på turné under hela våren och sommaren med flera spelningar kvar efter Sverige också. Det bästa med att vara länge på turné tycker Faith är att musiken verkligen sätter sig och att alla kan fokusera på att vara i nuet och ha kul på spelningarna. Jag frågar också vad som är det värsta med att vara på en så lång turné, Faith svarar utan att tveka:

– Att inte ha några rena kläder…

– Att tvätta dina kläder i handfatet, fyller Lois i.

– Du är fysiskt obekväm precis hela tiden, mer eller mindre, säger Lois, men det kompenseras helt av spelningarna!

Myten om det vilda turnélivet som skildrats av män, om män, med ”sex, drugs and rock n’ roll” är inget som intresserar PINS även om de haft sin beskärda del av vilda fester i början av sin karriär när de inte kunde låta bli gratisölen bakom scenen.

– Missförstå mig rätt, vi gillar att festa, men vi vill fortfarande kunna spela också. Att våra röster håller. Vi vill inte stå och kräkas bakom scenen, säger Faith.

Banden i rockhistorien som det berättats mycket om hur de varit konstant höga och fulla på sina turnéer är idag antingen döda eller har splittrats, påpekar Faith.

– Det är liksom romantiserandet av rock n’ roll-livet… men det finns inget romantiskt med det. Men det betyder inte att du inte kan åka på turné och ha kul varje dag! Det handlar så mycket mer om människorna du möter, säger Lois.

Nu tar de vara på de små sakerna som att dricka tillräckligt med vatten. Alla i bandet äter vegetariskt vilket gjorde att de verkligen uppskattade att Way out west satsar så mycket på vegetarisk mat. De är har också lärt sig att ge varandra utrymme att vara ifred under turnéerna och nu förtiden slipper de tränga ihop sig i en säng eller sova på golvet.

– Vi är den typen av tjejer som gillar en bra dusch, en bra spegel. Vi vill ha våra bekvämligheter, haha! säger Faith.

Det andra albumet – mindre punk?
PINS släppte sitt första album, Girls like us, 2013. Då producerade de skivan själva. Deras senaste album, Wild Nights, släpptes i juni 2015 och har producerats av Dave Catching, som spelat gitarr i bl.a. Eagles of death metal och Queens of the stoneage. Skivan spelades in i anrika Rancho De La Luna-studion i Joshua Tree, Kalifornien.

I många av recensionerna av det nya albumet tycker recensenterna att PINS förlorat sin punkiga, DIY-stil som de tyckte att de hade hört mer av på den första skivan. Jag frågar Faith och Lois vad de tycker om det. De förklarar att de sällan läser recensioner men att de inte så intresserade av att fortsätta göra samma sak hela tiden. Deras allra första singel spelade de in i replokalen och det var väldigt rått och DIY men de tycker inte att det nödvändigtvis var mer punk för det.

Angående deras första album förklarar Faith:

– Det kändes inte speciellt rått. För oss kändes det mer som om vi var i en väldigt fancy studio och det var ingen punk-känsla alls. För det här albumet flög vi till Amerika, använde enbart vintageutrustning och jobbade med David Catching från Eagles of Death Metal! Vi hängde på hans ranch, drack hans sprit och han tog med oss på spelningar. Av alla saker vi har gjort var det mest punk av allt!

– Jag tror folk bara gillar att bitcha om det andra albumet. Det är liksom: ooo det svåra, andra albumet, säger Faith och skrattar.

Det stör dem också att någon tycker att de skulle förlorat sin DIY-grej. De kontrollerar nämligen allt själva. Fotograferingar, videos, hur det ska se ut på scen. Från början samarbetade med mycket vänner och nu har de andra, mer professionella kontakter, men de säger att de gillar att utmana sig själva och testa nya saker – men att principen är densamma.

Sitt nya album beskriver de som poppigt, fylligare och mer melodiskt än deras tidigare musik. De har fler sångstämmor och känner att skivan är mer genomarbetad än den tidigare. De spelade in demos på alla låtar i replokalen innan de åkte till studion och tycker soundet har mer detalj och textur.

– Det är liksom fyrstämmig sång på den. Musikaliskt tycker jag att den är starkare sett till sångskrivandet. Den är helt enkelt lite mer genomtänkt, säger Faith.

Haus of Pins – ett eget skivbolag
När PINS hade börjat spela och folk ville köpa deras musik så hade de från början inget sätt att ge ut den på. Då bestämde de sig för att starta ett eget skivbolag, Haus of Pins, för att kunna släppa sin första singel. De fick erbjudanden från andra bolag men de kände sig osäkra och bestämde sig för att göra det själva istället. Släppet blev på kassett eftersom LP var för dyrt. När de senare blev signade till Bella Union, som även har Fleet Foxes, Beach House m.fl. i stallet, så kände de att de inte ville släppa Haus of Pins. För dem var det en språngbräda vidare i karriären och nu vill de erbjuda samma sak till andra band.

– Vi började släppa några av våra vänners musik och sedan fortsatte vi bara. Vi har ingenting planerat just nu men vi letar efter vårt nästa band som vi vill släppa, säger Lois.

De har svårt med tiden under turnerandet och känner att de inte vill ta på sig för mycket eftersom det inte känns sjysst mot banden. För några månader sen släppte Haus of Pins iallafall en kassett kallad ”Mix” med tre band. En av dessa var Kyōgen – soloprojektet av Kyoko Swan som just nu spelar keyboard med PINS.

Foto: Elin Häggberg

Foto: Elin Häggberg

Pepp på Pustervik
Konserten hölls i matsalen och det var trångt framför scenen innan bandet klev på. Trummisen Sophie Galpin drog igång ett snabbt trumkomp som satte tonen för hela spelningen. Det var medryckande, livligt och trots att medlemmarna i bandet ser oerhört coola ut på scen så syns det även att de har väldigt, väldigt roligt tillsammans. Med glitter på kinderna och ett punk-poppigt sound spelade bandet det som de för mig tidigare beskrev som sitt ”halfhour power set” – vilket stämmer väldigt bra för det är energi genom hela spelningen.

Precis framför mig står några av bandets största fans, verkar det som, som flera gånger kramas och tittar på varandra med en såndär ”Jag kan knappt tro att detta händer”-blick. Det är fint att se. Under en av låtarna går sångaren Faith ned till tjejerna längs fram och hoppar och dansar med dem medan hon sjunger. De skapar så mycket närhet och delaktighet och känns genuint engagerade i sin publik.

Efter konserten struntar jag i skavande fötter och att kroppen är helt död efter timmar och timmar av festivalande. Jag är glad och jag känner precis så som Faith sa: det händer så mycket just nu!
Unga människor som växer upp i dag har så många fler och mer varierande band att se upp till. Kanske kommer unga människor inspireras av Pins på samma sätt som de själva såg upp till Bikini Kill? Jag tror det. De har iallafall inspirerat mig!

YOU MIGHT ALSO LIKE